Detektoristen

Detektoristen

Kontakt:

detektoristen@sverigesmetallsokarforening.se

Sluta kalla oss skattjägare

ArtiklarPosted by Redaktionen Wed, September 09, 2015 11:05:32

I flertalet av de skrivna artiklarna i media om metallsökare har man valt rubriken skattjägare och skattjakt, vilket ger en missvisande bild av våra avsikter. Metallsökning är en stimulerande friluftsaktivitet, inte helt olikt fiske då man aldrig vet vad som fastnar på kroken. En stor del av metallsökningen i Sverige äger rum på stränder och grönområden där kapsyler och moderna mynt hör till de vanligaste fynden. Det är dock ingen hemlighet att många av oss har ett brinnande intresse för historia och forntid. Vi tycks vara dem enda som vill göra någonting för att rädda de fornsaker som vittrar sönder på landets åkrar, men inte för ekonomisk vinning. Vårt intresse för detta är grundat i ett engagemang för kulturarvets bevarande. Nuvarande lagstiftning hindrar oss dock från att bidra med vår ideella arbetskraft inom detta område.

Kulturmiljölagen innebär att man behöver Länsstyrelsens tillstånd för att använda metallsökare, om man inte vill riskera böter och fängelse. För oss är det en självklarhet att följa lagen, trots att vi inte anser att dess nuvarande utformning gynnar kulturarvets bevarande. Vi vill hävda att lagen motverkar dess syfte att bevara och skydda kulturarvet, specifikt vad gäller de hotade fornsakerna i Sveriges ploglager som förstörs i en rask takt. Lagen säger nämligen i 19 § att tillstånd att använda och medföra metallsökare får lämnas endast för verksamhet som

1. avser sökning efter annat än fornfynd, eller

2. ingår i vetenskaplig forskning hos det allmänna.

Ett tillstånd får förenas med de villkor som är nödvändiga för att säkerställa att metallsökare inte används i strid med denna lag.

Vad definierar lagstiftarna att ett fornfynd är?
3 § Fornfynd är föremål som saknar ägare när de hittas och som

1. påträffas i eller vid en fornlämning och har samband med denna, eller

2. påträffas under andra omständigheter och kan antas vara från tiden före 1850. Lag (2013:548).

Scenariot lyder att man ej kan få tillstånd att använda metallsökaren på en brukad odlingsmark som sedan tidigare ej är känd för att vara intressant utifrån arkeologiska aspekter om man medvetet vill hitta föremål av metall som kan antas vara från tiden före 1850. Detta sätter stopp för amatörarkeologer att tillföra historisk information om platser som höjer värdet på kulturarvet genom att använda metallsökaren för att ta upp metallföremål från jorden där risken föreligger att dem annars vittrar sönder.

Risken med detta är att ovan nämnda intention att rädda vårt gemensamma kulturarv kan ställa amatörarkeologen på samma sida av myntet som ”plundrare” vars intresse ligger långt bortom att dela med sig av kulturarvet.

Sverige består av 41 miljoner hektar land, och det ökade intresset för metallsökare bör omhändertas så att man skapar en resurs med tillräckliga kunskaper för att låta oss vara behjälpliga i den arkeologiska processen och tillsammans skydda samt vårda vår kulturmiljö.

Är dessa mynt en ”skatt” eller ett förlorat kulturarv och hur skulle dem se ut efter ytterligare 100 år i jorden?





Text: Robbin Ask Ordf Sveriges Metallsökarförening Foto: Peter Högberg, Hans Norstedt, Daniel Lundblad & Thomas Widmark

Kulturmiljölagen (KML): http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Lagar/Svenskforfattningssamling/Lag-1988950-om-kulturminnen_sfs-1988-950/



  • Comments(0)//detektoristen.sverigesmetallsokarforening.se/#post36

Letardagarna i Borgeby, 1-års jubileum!

ArtiklarPosted by Redaktionen Fri, July 10, 2015 10:37:11

Idag för ett år sedan deltog elva medlemmar från Sveriges Metallsökarförening i ett arkeologiskt forskningsprojekt vid Borgeby slott i Skåne. Projektet genomfördes under ledning av Anders Ödman, docent emeritus vid Lunds Universitet, samt Chatarina Ödman, Malmö Museer.

Borgeby ligger vid Kälvingeåns nedre lopp och är platsen för en vikingatida trelleborg. Enligt rådande uppfattningar är den anlagd av Harald Blåtand i slutet av 900-talet, men Anders Ödman hoppas kunna finna belägg för att den har ännu äldre anor. Under medeltiden uppfördes en tegelborg omgärdad av en vallgrav på platsen. Porttornsbyggnaden från denna tid står kvar än idag. Under vikingatiden var vattennivån en meter högre än idag. Ett av projektets mål var att finna belägg för havsanknuten sjöfart på platsen. Metalldetektorundersökningen syftade till att finna vikingatida fartygsnitar i strandlängderna, vilket skulle belägga förekomsten av sjöfart vid borgen. Under två dagar i högsommarens värmebölja avsöktes ett väl utvalt område norr om kyrkan, som under vikingatiden ska ha varit en lagun.

Det var en fantastiskt spännande och lärorik upplevelse, även då undersökningen inte resulterade i några fartygsnitar. De nitar som påträffades var så små att de kan ha suttit i mindre ekor med en bordtjocklek på drygt 10mm. Övriga föremål som framkom var bl.a. blykulor och blysmältor, ett grytfragment, en möjlig fingerring av kopparlegering, en doppsko, en fin dansk silverknapp från 1700-talet. I vanlig ordning plockades även upp stora mängder recent skrot.

Metallsökarundersökningen var bara en av flera delar inom projektet. Området har karterats med lidarteknik, vilket har möjliggjort detaljerade uppskattningar av tidigare strandlinjer. Nere vid strandängarna togs jordprover med rysseborr, vilket bekräftade att vatten stått i lagunen. I ån utfördes även marinarkeologiska insatser som kompletterade tidigare resultat av side-scan sonar undersökning som utfördes 2010. Uppe vid borggården undersöktes ytorna med georadar och resistivitetsundersökning, bl.a. för att kartlägga vallgravens utbredning. Utöver det vetenskapliga fältarbetet anordnades även utåtriktade publika aktiviteter i samband med fältdagarna. Anders Ödman höll i ett uppskattat föredrag om Borgebys historia i relation till de övriga trelleborgarna. För barnen fanns möjlighet att prova på att gräva efter fynd under ledning av arkeologer, samt studera det biologiska livet i ån.

Vi vill tacka Anders Ödman och alla andra inblandade för möjligheten att få delta i detta spännande projekt. Vi hoppas att projektet får en lysande fortsättning och ställer gärna upp med ideell arbetskraft vid vidare behov av metallkartering.

Foto: Michael Lander



  • Comments(0)//detektoristen.sverigesmetallsokarforening.se/#post34

Islamiskt silvermynt

ArtiklarPosted by Redaktionen Sun, March 29, 2015 13:20:44

Ett islamiskt silvermynt från 700-talet låg plötsligt framför mig i den leriga jorden. Pannlampans sken reflekterades i den skinande metallen. Förbryllande likt modernt aluminiumskräp, det tog ett par sekunder innan polletten trillade ned. Myntet, en persisk Dirham präglad för Kalif Muhammad al-Mahdi av Abbasiddynastin, var i förvånansvärt bra skick trots att det sannolikt legat i jorden i runt tusen år. Under modern tid har det mot alla odds överlevt i ploglagret under de tunga jordbruksmaskinerna med sina allt mer djupgående plogar.

Om mynt kunde tala. Sedan myntet präglades i Bagdad runt år 780 CE har det färdats tusentals kilometer, sannolikt via handelsvägarna längs de östeuropeiska flodsystemen. Hur många gånger har det bytt händer på vägen hit? Hur många århundraden senare hade det tagit sig hela vägen till Mälardalen? Vad (om något) som döljer sig i anslutning till fyndplatsen kommer att visa sig senare under året då en efterundersökning kommer utföras i Länsstyrelsens regi.

Ett par veckor senare är jag fortfarande upprymd av upplevelsen av att ha kommit forntiden nära, och bidragit med en liten försvunnen del av pusslet. Fyndet är sannolikt ett obetydligt tillskott till underlaget för de kvantitativa numismatiska studierna, men för den lokala historieskrivningen kan det vara betydelsefullt. Den främsta vinsten kanske dock framförallt är möjligheten att generera intresse och nyfikenhet kring forntiden hos lokalbefolkningen. Fyndet är långt ifrån unikt. Det högkvalitativa silvret från mellanöstern var en eftertraktad handelsvara och återfinns i stora mängder i Skandinavien. Drygt 70 000 islamiska mynt har påträffas i Sverige varav merparten är skattfynd från Gotland, Öland, och några lokaler på det svenska fastlandet. I Danmark där man under årtionden aktivt eftersökt förhistoriska metallföremål har bara runt 5 000 mynt påträffats, det säger något om vilka mängder islamiska mynt som sannolikt ligger kvar i våra jordar.

Vår absurda lagstiftning

Min glädje över fyndet lyser sannolikt igenom texten, något annat vore väl märkligt? Detta är dock farligt nära den knivskarpa gränsen för vad som är tillåten tankeverksamhet inom det svenska systemet. I Sverige är det nämligen förbjudet att med metallsökarens hjälp ha för avsikt att hitta fornfynd, dvs föremål äldre än 1850. Samtidigt är påträffade fornfynd är en oundviklig och regelbundet förekommande konsekvens av vår verksamhet.

Det är med andra ord förbjudet att ge sig ut i sina godkända sökområden och hoppas finna en skilling från 1821, medan det däremot är helt ok att hitta samma mynt så länge det inte var din ambition att påträffa fornfyndet. Detta belyser den absurda situation vi som svenska hobbydetektorister behöver lära oss att hantera. För att utöva hobbyn på ett lagligt vis krävs därmed inte bara ett tillstånd utan även ett disciplinerat sinne, för vem har inte sedan barnsben drömt om att hitta en "skatt"? Det är ju inte heller någon hemlighet att många av oss har ett brinnande intresse för historia och förhistoria, men detta får vi alltså försöka förtränga vid utövandet av vår hobby.

Syftet med den restriktiva och komplicerade lagstiftningen sägs vara att skydda kulturarvet. Konsekvensen är en hämmad metallsökarhobby, samtidigt som hotet mot kulturarvet består. Antalet fällande domar mot metallsökande plundrare kan räknas på ena handens fingrar, samtidigt som framträdande motståndare av hobbyn gärna målar upp ett betydligt mer skrämmande scenario. Sanningen däremot är att det främsta hotet kommer från annat håll, och att en växande metallsökarhobby är lösningen på problemet.

Det moderna jordbruket (tillsammans med skogsbruk och annan exploatering) är det överlägset största hotet mot metallföremålen i våra jordar, se brottsförebyggande rådets rapport (Korsell & Källman 2008 s.71). Jordbruksmaskinerna blir allt större, tyngre och plöjer djupare. De försurade jordarna bidrar med ytterligare påfrestningar för föremålen. Stora delar av detta hotade kulturarv kommer inte att överleva ännu en generation. I Danmark har man sedan 70-talet med metallsökarhobbyns hjälp aktivt eftersökt och räddat förhistoriska metallföremål i ploglagren. Detta har resulterat i att ett jämförelsevis enormt material finns att studera och beskåda på landets museer. Någon plundringsproblematik existerar inte i landet, inte ens på Bornholm som har större fyndtäthet än Gotland. Efter varje plöjning ger sig de frivilliga ut och undsätter föremålen i nöd, samtidigt som man med sin närvaro håller kriminella element borta.

Till skillnad från vårt grannland har vi i Sverige däremot valt att låta föremålen ligga kvar i åkrarna, vilket tyvärr innebär att de sakta smulas sönder under plogarna. De försvinnande få mängder föremål i jordbruksmiljö som berörs av uppdragsarkeologiska undersökningar förkastas i stor utsträckning till dumphögarna, eftersom man i huvudsak är intresserad av strukturerna under ploglagret och tycks sakna både resurser och vilja att bedriva systematiska detektorundersökningar vid avbaningar. De få undantagen i form av god detektormetodik inom expoateringsarkeologin och något enstaka eftersökningsprojekt bidrar inte till någon nämnvärd förändring till denna dystra verklighet.

Samtidigt finns hundratals seriösa amatörer runt om i landet som gladeligen skulle bidra med otal timmar ideell arbetskraft, varför inte dra nytta av denna resurs?

Olle Södergren

Referenser
Korsell, Lars E. & Källman, Linda (2008). Kulturarvsbrott. Stockholm: Riksantikvarieämbetet



  • Comments(2)//detektoristen.sverigesmetallsokarforening.se/#post30

Lst Halland – Ett föredöme inom stranddetektering

ArtiklarPosted by Redaktionen Tue, January 14, 2014 22:31:06

Att använda metallsökare på sandstränder är mycket populärt inom vår hobby, och kanske är det just tappade smycken och värdesaker som främst lockar. För även om sandstränder generellt sett innehåller mycket skräp är chanserna relativt goda att finna fynd av hög kvalité. Vissa detektorister gör sig även en god timlön på upphittade bruksmynt.

Men med ett ökande intresse ökar även arbetsbördan för Länsstyrelsen i fråga. Många är vi som får vänta länge på svar, trots att strandområdet i fråga är välbesökt sedan tidigare, av andra detektorister med tillstånd. Det finns dock lösningar på problemet, och Länsstyrelsen i Hallands Län ligger i framkant.

”För ett par år sen hade vi ca 20 ansökningar, förra året var det strax över 40 ansökningar och i år har vi fått in närmare 120 ansökningar. Vår inställning till hobbydetektering är traditionellt sett god, vi har många goda stränder i länet som är lämpliga för hobbydetektering. Men länet har också en mycket stor mängd fornlämningar och fornlämningsmiljöer som innebär att beslutsfattandet blir en tidsödande granskning. Sammantaget har den stora ökningen av metalldetektoransökningar föranlett att vi behövt ta fram nya rutiner för denna typ av ärenden.” säger Jenny Nord, Antikvarie på Lst Halland.

De nya rutinerna är enkla och till synes effektiva. Ett antal stränder väljs ut, som med utgångspunkt ur kulturminneslagen, har funnits lämpliga för hobbyletning. Dessa namnges och numreras för att sedan läggas ut på hemsidan i en färdig ansökningsblankett med karta. Länsstyrelsen kan då utan granskning (eftersom denna redan är gjord) och med snabbhet godkänna ansökan. För övriga ansökningar som berör andra områden kommer handläggningstiden bli längre då dessa ärenden kräver en noggrannare granskning.

”Vi hoppas på två saker med de nya rutinerna; dels att de ska leda till kortare handläggningstider för hobbydetekteringsansökningarna, men också att vi ska kunna styra dessa aktiviteter till mindre känsliga områden i länet.” säger Jenny Nord.

De nya rutinerna började gälla den 1 januari 2014.

/ Erik Söderström

  • Comments(1)//detektoristen.sverigesmetallsokarforening.se/#post1